År efter år
utan hänsyn kommer våren
och kastar sina unga oskyldiga strålar
mot min glömda krumma rygg
och mitt fårade osmekta ansikte.
Varje rynka, varje veck fördjupas,
min ensamma åldrande kropp
får svårare och svårare
att värmas upp av strålarna
när jag tårögd genom starren
försiktigt plirar mot solen.
Nacken, ryggen och höften värker
kroppen vill inte mer
hörapparaten skaver och
tofflorna hasar fram bakom
rollatorn i den totala ledsamheten.
Inte rusar blodet som förr,
inte tar jag glädjeskutt som då
dansbanans bräder berörs nu av andra,
någon annan än den jag älskar
plockar nu tussilago i vårdiket.
Jag minns med omöjlig längtan
min stora kärlek till dig Primavera
och den tid som bara var vår.
Anita Sandwall©
Vintern
är bäst om våren
Trädet
Roslagsbanan
Morgon
Höstglöd
Anita Sandwall ©
anita.sandwall@telia.com