|
År 1998 reste konstnären
Letti Rapp från Åkersberga till Estland för
att leta efter en skatt. Hennes föräldrar hade flytt
från Estland till Sverige 1944. Innan de gav sig iväg
grävde pappan ner en del värdesaker i trädgården.
Sakerna låg i en tunna. Här i Sverige bosatte sig
familjen på Rådmansö. Pappan beskrev för
sina barn var han grävt ner tunnan, och när Estland
blivit fritt från Sovjetunionen gav sig Letti och några
av hennes anhöriga dit för att söka efter skatten.
De hittade platsen där barndomshemmet låg, grävde
i marken och stötte på något hårt…..
Men låt oss ta det från början. Letti
Rapp berättar:
Pappa hette Karl Heinrich Rammus (namnet betyder kraftig
stark, näringsrik). Han var född 1900. Mamma hette
Rosa och var född 1901. De bodde några mil väster
om Tallinn, alldeles vid havet. Karl och Rosa hade tre barn:
Evi, Ulo och Letti. Familjen levde på fiske och jordbruk.
Pappa skötte fisket och mamma en stor del av jordbruket.
Föräldrarna hade också kor och får. De
hade det ganska bra, var självförsörjande i varje
fall, på fisket och jordbruket. Och mellan första
och andra världskriget var Estland ett självständigt
land.
OCKUPERADES
Men så ockuperades landet, först av ryssarna 1940.
Mängder av estländare deporterades till Sibirien. Sen
kom tyskarna 1941. Tre år senare, 1944, återkom ryssarna.
Då bestämde sig Karl och Rosa för att sticka
till Sverige med fiskebåten. Och självfallet skulle
barnen följa med. De väntade in en blåsig dag
i september, då det var mörkt på kvällen
och höga vågor gjorde den lilla båten svårupptäckt.
Sammanlagt elva personer, familjen plus vänner och bekanta,
hade trängt ihop sig i fiskebåten då man lade
ut. Familjens hund sprang ut i vattnet och ville följa med,
men måste lämnas kvar. Det var en påfrestande
stund. Kvar fanns ju också hus och hem, kor och får.
Släktingar hade lovat ta hand om husdjuren. "Ni är
säkert snart tillbaka". Lettis pappa hade tagit ombord
en tunna saltad fisk, saltat fläsk, grönsaker och potatis
som proviant. Lite pengar hade han också med sig, men de
slantarna visade sig senare helt värdelösa.
LETTI TVÅ ÅR
Letti var bara två år och minns inte resan. Men båten
rullade rejält i de höga vågorna, har hon hört
berättas. En del av passagerarna blev sjösjuka och
spydde. Men allt gick bra. Pappa Karl hade satt kurs på
Rådmansö, men de hamnade lite söderut, vid Grönskär
utanför Sandhamn. Vi blev väl mottagna vid ankomsten,
berättar Letti vidare. Blev bl.a. bjudna på varm choklad.
Resan fortsatte in till Stockholm. Där inkvarterades
karlarna för sig och kvinnorna för sig. Pappa Karl
fick bo i ett hus med utsikt mot Vasa kyrka, som han avbildade
i en minnesbok. Pappa gillade att rita och måla. Mamma
och barnen placerades i en annan byggnad.
Efter en tid fick familjen flytta till Skåne. De
kom till en bondgård där man behövde folk som
kunde arbeta i jordbruket. Och jobba, det kunde dom verkligen,
säger Letti. Så småningom sökte sig familjen
till Rådmansö där bekanta till dem hade slagit
sig ned. Karl skaffade sig en båt och återgick till
fisket. Den båt de hade tagit sig över till Sverige
med hade Sovjetunionen krävt tillbaka. Och svenska myndigheter
hade lämnat ut den, vågade inte säga ifrån.
Så skedde med alla flyktingbåtar, berättar Letti.
Tusentals båtar! Men pappa hade plockat ur propellern och
generatorn på sin båt. Det var värdefulla grejer
som han kunde behöva till en ny båt.
|
|
KONSTNÄRLIG ÅDRA
Lettis föräldrar blev kvar på Rådmansö,
vid Rävsnäs. De ville bo nära havet och så
nära Estland som möjligt. De hoppades att Estland snart
skulle bli fritt, men det skulle dröja femtio år till
dess. Letti växte upp på Rådmansö och gick
i skola där.
Pappa Karl hade en konstnärlig ådra, och den
fick Letty ärva. Hon utbildade sig på Bergs reklamskola
i Stockholm, men ville arbeta friare än i reklambranschen.
Fortsatte därför sin utbildning på Konstfack
och hos en tysk konstnär som hette Manfred Schatz, en på
den tiden mycket känd djurmålare. I dag är ju
Letti själv känd för sina målningar och
smycken med vargmotiv. 1969 hamnade Letti i Åkersberga.
Hon och hennes man Björn flyttade hit ut från en lägenhet
inne i Stockholm. Och hon trivs med sitta och jobba i Hagbystugorna
som hon hyr av Hembygdsföreningen.
EKTUNNA
Innan Lettis föräldrar lämnade Estland hade pappa
Karl grävt ner en del värdesaker i trädgården,
i en tunna. Det berättade han senare för sonen Ulo.
Och när Estland blev fritt åkte Ulo, Letti och Björn
över med spadar. Då var det dags att gräva upp
skatten. De visste att inga byggnader fanns kvar på föräldrarnas
tomt men hittade husgrunden. Tre meter från en vinkel på
stugan finns skatten, hade pappa Karl berättat. De började
gräva där. Jorden var mjuk och lättgrävd,
men rätt som det var stötte de på något
hårt.
Där var det!
Där låg en ektunna med lock nergrävd. Vi
lyfte upp den, berättar Letti. Den var tung. Vi tog av locket.
Inne i tunnan fanns små askar av plåt och papp, tolv
dricksglas, vinglas, snapsglas, en kristallkaraff, en skål,
några fat i kristall, silvermynt från tsartiden,
en silverklocka, smycken, två telefoner (fabrikat LM Ericsson),
en tubkikare, strumpeband, knappar och en ask med oljefärger,
som nog pappa Karl tänkt använda om han kom tillbaka.
Allting var svart, men vi var mycket glada över fyndet.
Jag tog telefonluren och låtsades ringa till min avlidne
pappa: Nu har vi hittat skatten. Ville bara ringa och tala om
det. Hej då!
Efteråt satte vi oss i gräset, berättar
Letti. Solen sken, vattnet porlade i en liten bäck intill.
Vi öppnade en flaska champagne och skålade med varandra.
Ulo berättade att vid den lilla porlande bäcken lekte
han och hans kamrater när de var små. Många
känslor kom upp, vi hade tårar i ögonen.
KOM ALDRIG TILLBAKA
Ingen av föräldrarna levde när Letti och hennes
anhöriga grävde fram skatten. Pappan avled på
sextiotalet. Han kom aldrig tillbaka till Estland. Mamman levde
längre och kunde besöka Estland ett par gånger
under Sojvetepoken. Vid ett av besöken sa hon till sina
släktingar:
Nu vill jag åka hem.
Men du är ju hemma!
Nej, mitt hem numera är Rävsnäs.
Lettis föräldrar levde ett strävsamt och sparsamt
liv ute på Rådmansö. Bidrag till invandrare
förekom inte på den tiden. De hade en liten jordplätt
där de satte potatis. Fisket gav inkomster Pappa lånade
ihop pengar till nät. Letti minns en händelse då
hon var fem år gammal. Hon var ute med pappa i båten.
De stötte på en simmande älg. Pappa avlivade
älgen med en kniv och sedan styckades den på stranden.
Allt togs till vara; köttet förstås, ett värdefullt
tillskott inför vintern, men också skinnet och skelettet.
Av benen blev lim. Och så tog man givetvis till vara allt
som var ätbart i naturen, svamp, bär och frukt. Mamma
samlade stensöta som hon torkade och använde som krydda
vid matlagningen.
Olle Löfgren |
